I tisdags klockan 13:02 ställde jag mig i en kö (se ovan) utanför Ullevi för att 7 timmar och 42 minuter senare skrika i glädje att Ed Sheeran var 7.82 meter ifrån mig. Efter mycket väntande på diverse olika platser och i olika ställningar, en toalettkö att kalla duga samt spänningen att plöja sig genom ett publikhav med två korvar som hade ketchup och senap droppande, så var det först förbanden. Jamie Lawson började, och han hade bara en låt jag kände igen. Dock hade han så härlig energi, och postitiv attityd att det glömdes av.
Anne-Marie hette förband nummer 2, och hon hade fler låtar man kände igen, men fortfarande långt ifrån alla. Hennes energi var också väldigt härlig, och vissa låtar är redan tillagda i mina spotifylistor.
Tillslut var väntan över, och rödtotten från England klev upp på scenen och från början till slut ägde den. Det var Ed, hans gitarr och en loopstation från början till slut (nästan.. en keyboard tillkom på Shape of you) och ingen behövde något mer. Han hade humor, han kunde fånga publiken och talangen han har är heeeeeelt sjuk. Är väldigt imponerad, och otroligt nöjd med platsen vi stog på (tack Linn) och konserten i helhet (Tack Ed). Fantastic!!
Vi alla vet ju att artister älskar Sverige, men sällan kommer de inspringade i en Sverigetröja i encoren. Därför vet ju alla nu att Ed hejjade på Sverige i fotbollen, inte på sitt hemland.
Såhär glada/hypade/galna kände vi oss efter en sånhär konsert.
